Anton & Axel - Kings of New York?

Inlägg #50: the Last Inlägg - KoNY tackar för sig!

2009-12-14T03:00:00.000-08:00

I begynnelsen skapade de Bloggen. De pillade, knåpade och skrev, och de sade till varandra: "Detta är gott". Därefter vårdade de Bloggen ömt och fyllde den med sagor från den stora staden New York; sagor om tropisk värme, om sight-seeing, om Kristina på Carnegie, om nya gitarrer, om Blatte United, om mystiska dinosaurienäsor, om pubrundor, om Svenska Kyrkan, om landskamper, om Columbus Day, om musikseminarium, om Idol-Daniel, om hummelflickan, om Filip och Maria, om gatumusicerande i Central Park, om Halloween, om julbasaren, om karaoke, om Sofia & Anna, om TP, om Lucia och om en massa annat...

Det sägs ju att tiden går fort när man har roligt, och vår vistelse här i New York måste vara världens bästa exempel på det; det känns inte alls som att det var länge sen vi anlände till lägenheten på Park för första gången. Vi minns hur vi tittade oss omkring och sa "nu när det finns karlar här i huset ska det minsann sättas upp tavlor!". Tavlorna står kvar längs med väggarna, och detta är bara en av alla de saker som vi planerat att göra med aldrig kom oss för. Den här staden är verkligen fantastisk: fantastiskt stor, fantastiskt skrämmande, men mest av allt, fantastiskt fantastisk.

Under de här tre månaderna har vi fått minnen och vänner för livet. Det är omöjligt för er läsare att helt förstå allt underbart som hänt oss här, trots att vi gjort vårt bästa för att hålla er informerade. Vi hoppas ändå att ni uppskattat våra små inlägg, och att ni kanske till och med - någon gång ibland - vänt blicket västerut och drömt om detta myllrande, magiska, mysterium:

New York.

Till alla våra vänner här i New York - vi kommer sakna er!

Inlägg #49: the Avsked- & Packningsday

2009-12-14T02:25:00.000-08:00

Okej, klockan är 12:30 på avresedagen, så det här inlägget kommer bli kortfattat:

Igår var den stora packnings- och avskedsdagen. Efter frukost promenerade vi ned till Svenska Kyrkan - den sista gången för den här vistelsen - och firade gudstjänst. På kyrkkaffet tog vi farväl av Lage och Ellen (kantorn och hans fru), men lovade att vi skulle hälsa på dem i Umeå någon gång. Hej då Svenska Kyrkan i New York!

Eftermiddagen tillbringades i ett tillstånd av mentalt kaos, när vi både skulle packa våra grejer samtidigt. Tack och lov så har vi bägge två haft en inneboende sparsamhet som begränsat våra inköp, så allting fick plats i väskorna (en kvinnlig bekant som också reser hem i veckan kom hit med en väska men planerar att åka hem med tre, och får då alltså betala nästan $100 i övervikt. Yay.).

På kvällen samlade vi styrkorna på "Jackson Hole", ett dundersmarrigt hamburgerställe på 64:e gatan, mellan 2:a och 3:e avenyn. Närvarande var: era högt ärade bloggare, Filip, Maria, Sofia och Lina (Sofia fotade, så bild kommer så småningom). Vi åt, pratade, och på det hela taget kändes det inte alls som att det var "sista kvällen med gänget".

...förrän det var dags för avskeden. Sofia avvek först och belönades med en dubbelkram från oss båda. Filip och Lina sa hej då några timmar senare, och trots att KoNY spelade oberörda, var det med vemod vi såg vårhederskung/lillebror spatsera iväg (lyckligtvis gjorde han det med en typisk Monthe Python:isk "silly walk", vilket underlättade saken något). Maria stannade på Park över natten, och var den enda som faktiskt fällde tårar när det var dags att skiljas från oss (jaja, från Anton!).

Och så knyter vi ihop säcken:

Inlägg #48: the Day of Lucia

2009-12-14T01:07:00.000-08:00

Tre föreställningar. Artonhundra besökare. En Uma Thurman (i publiken). Noll uppbrända tärnor. Fyra timmars sömn (för Axel).

Ingen kamera.

Lucia gick bra trots allt - vi sjöng inte alltid rätt, men inte särskilt ofta fel. Få saker skapar sådan julstämning som sjuttio körsångare som klämmer i för kung och fosterland.
...det enda som saknades var glöggen.

Edward har nu slutligen belönats för sin insats som besökare nummer #6000! På hans bild ser vi honom iklädd en urgammal svensk drakkrona i 24 karats kattguld. På en förgylld bricka hängande från en av alla de kedjor som pryder hans ansikte läser vi "Betala kebab" - en stilla påminnelse om att aldrig mer försöka ta en springnota på kebabställen...

Inlägg #47: the Trevliga Fredag

2009-12-12T02:47:00.000-08:00

Den sista fredagen i Det Stora Äpplet tillbringade bloggäventyrarna på varsitt håll: Anton tog tillfället i akt att ha en myskväll med Maria. Först beställdes det hem någon sorts asiatisk mat som jag (Axel) förmodar att de slukade med sin karakteristiska grace; Anton är känd för sina treminutersmåltider under vilka han inmundigar lika mycket mat som en medel-Svensson förmår trycka i sig under en dryg kvart. Maria däremot är mest uppmärksammad för sin osannolika tillämpning av klyschan "det finns alltid plats för dessert!" (vi bloggare är övertygade om att Maria utveklat den legendariska förmågan att förvara mat i ena lungan).
Efter middagen gick det ohungriga paret på bio och såg den kritikerrosade "Fantastic Mr Fox"; Anton gav den "antilop - duvhök - kvarts" i betyg.

Axel var fredagskvällen till ära mamma Margaretas dejt på FN-representationens julfest. Julbordet var helt fantastiskt och vann överlägset över Aquavits, som vi fått avnjuta på Cirpiani. Trots ett lite missöde med ett vådaskott (?) från en champagneflaska, förflöt middagen under trevliga former. Praktikanterna hade omarbetat Viktor Rydbergs Tomten så att den istället handlade om FN, EU och en hel del insiderskämt från arbetsplatsen - sjukt välskrivet och roligt, till och med för en förvirrad icke-statsvetare.
När alla ätit upp var det dags för dans. Anställda och medföljande dejter jublade lyckligt när hitlåt efter hitlåt spelades i högtalarna, och till och med Margareta plockade fram sina gamla discomoves.
Klockan hann närma sig tre innan jag styrde kosan hemöver - morgondagen bjöd trots allt på Luciakonserter!

Inlägg #46: the Forsberg Brothers & Julstämning

2009-12-11T13:02:00.000-08:00

Härom dagen fick vi nöjet att sitta med och lyssna på bröderna Forsberg, Filip och Simon, när de övade inför söndagens gudstjänst:

När vi återhämtat oss från de ovan redovisade musikgenierna gick vi till Rockefeller Plaza för att titta på granen (den vi inte lyckades se tändandet av).

Bara ett stenkast från skridskobanan ligger varuhuset SAKS som, minst sagt, tar sitt fasadpynt på allvar...

Ikväll ska Axel gå på generalkonsulatets julfest som Margaretas dejt, och under tiden passar Anton och Maria på att äta en romantisk middag på restaurang (ryktas om nåt ställe i Brooklyn..?). Det är verkligen inte många dagar kvar nu, och varje minut känns plötsligt dyrbar. Imorgon är det dags för kyrkans stora Luciaföreställningsdag (krångligt ord); vi kommer ha tre föreställningar och det totala antalet sålda biljetter är drygt 1800. Alltså, när vi gör bort oss imorgon genom att sjunga fel, svimma, och av misstag tända eld på någon stackars tärnas hår, så kommer vi göra det inför cirka 600 personer per föreställning. Wish us luck!

Justja: besökare #6000 blev Edward! Bild är på gång!

Inlägg #45: the Helt Vanlig Vardag (I New York, så den är givetvis avsevärt mycket coolare än er vardag därhemma. Givetvis.)

2009-12-08T21:21:00.000-08:00

[Tack mamma Margareta för habilt kameraarbete]

OBS! Besökare #6000 är runt knuten! Titta vilket nummer DU är!

Inlägg #44: the Cipriani-Gig (en kulinarisk upplevelse)

2009-12-08T04:47:00.000-08:00

Idag ska vi sjunga på toksnajdiga "Cipriani", så det uppstigning i ottan. Klockan är strax före åtta på morgonen, och till och med Anton verkar lite seg (update, 0.02 sekunder senare: jag tar tillbaka det där - Anton är INTE seg).

Uppdatering senare på kvällen:
Vi anlände till Cipriani, finkädda och peppade, och direkt vid ankomsten blev vi ledda till vår loge (aka. "supercoolt backstageområde med gratis dryck"-stället).

När vi soundcheckat på scen ackompanjerade av Anders Berglunds kompetenta komp (haha.) var det dags för utfodring. Anton rapporterar från hela måltiden:

Det blev lite tajt om tid när vi glufsat i oss det ovan beskrivna julbordet, så efterrätten fick vänta tills efter konserten. Vi ställde upp oss, tågade ut i salen, och hänförde lyssnarna (ca 500 businessmen och -kvinnor)med vår änglalika sång.

Konserten gick över förväntan, mycket tack vare våra grymma solister och Lages (kantorns) ivriga dirigerande, så det var med lätta hjärtan vi återvände till logen och den väntande efterätten... (vi vet: helt fel fokus. "Berätta mer om konserten!" Nej, vi är mer intresserade av mat, och så är det.)

Nu är klockan redan onsdag, och vi har precis bastat (kanske för sista gången här). Vi är rödrosiga, trötta, men framförallt nästan skrämmande snygga. God morgon Sverige - i New York säger vi godnatt!

Inlägg #43: the Ribston (Medtag termobyxor!)

2009-12-06T01:18:00.000-08:00

Så har vintern slutligen kommit till det Stora Äpplet (därav den omotiverat vitsiga överskriften; Ribston är ett så kallat vinteräpple). Det har snöat lite idag, både regnblandat och regelrätt snö; på något sätt känns det passande, som att staden försöker påminna oss om att det snart bär av hem till det arktiska hemlandet. Skinnjackan som man utan problem kunnat ha fram tills nu kommer vid hemresan packas ned, och plockas sannolikt inte fram förrän i april. Vemodigt men ändå som det ska vara.

I afton har vi varit i kyrkan och spelat Trivial Pursuit med Filip, Maria, Lina och Anna. Team Anton & Maria tog hem den välförtjänta segern med de övriga två lagen hack i häl (det är detta nederlag som gjort mig, Axel: Gammal TP-mästare och Besserwisser av Rang, sömnlös).

Det är nu toktidig söndagmorgon och om några timmar kommer i alla fall Anton stiga upp och gå på söndagsgudstjänst. Om exakt en vecka lär situationen vara ungefär densamma: jag kommer sitta resfebrig vid datorn medan Anton slumrar sött bredvid. Före dess har vi dock ett antal saker att ta itu med: imorgon eftermiddag har vi genrep med Luciakören, och KoNY:s första framträdande med denna (kören) är på tisdag då vi ska sjunga på en lunch för en massa snajdiga businessmän. Därefter laddar vi inför lördagen då kören ger tre föreställningar i Svenska Kyrkan (16:00, 18:00 och 20:00), som alla brukar vara oerhört välbesökta. Det blir vårt sista musikaliska eldprov innan vi åker hem, så börja håll tummarna redan nu!

Med så här en vecka kvar skulle vi vilja fråga er läsare om vad NI tycker att vi måste hinna med innan vi åker hem? Om du tycker att vi missat ett smultronställe på Manhattan, eller om du vill se oss fotade tillsammans med valfri kändis, framför då ett önskemål i kommentarsform (nedan).

God morgon Sverige - i New York säger vi god natt!

Inlägg #42: the Intellectuals (aka. MoMa vs Mew)

2009-12-04T11:29:00.000-08:00

Anton är i skrivande stund på MoMa (Axel låg och vilade ögonen när Anton gick), men till aftonen ska Axel försöka slänga ett getöga på danska rockbandet Mew.

Tackvare att Marias rumskamrat är konststudent kunde hon ordna in oss gratis på MOMA. Efter att ha lovat garderobiären dyrt och heligt att man varken har sprängmedel eller levande i djur i jackan innan man fick hänga in den, man måste älska Amerikanska protokoll, så tog vi oss an Tim Burtons utställning, mycket bra. Sex våningar konst blir mycket att ta in men imponerad blir man då de fanns så mycket konst från så pass kända konstnärer att till och med Anton kände igen namnen på dem.

Anton framför Roy Lichtensteins "Girl with ball"

Axel uppdaterar typ 05:20, lördag morgon: Mew var huuuuur bra som helst! De spelade precis det jag hoppats på, och när jag, mätt och belåten, gick från Webster Hall var hela uppfylld av musik och glädje. Passande nog lyckades jag sammanstråla med Maria och Anton, och tillsammans med Marias vänner hängde vi på en pub nere på Lower East. Enda bakslaget med aftonen var den saftiga promenaden från 11:e gatan upp till 64:e; märkligt nog gick till och med DET bra, och till råga på allt kände jag mig tryggare än jag vanligtvis känner mig under nattliga promenader i Stockholm - den här staden upphör aldrig att förvåna...

Inlägg #41: the Feting-Julgran & the $50-karaoke Prize

2009-12-04T00:43:00.000-08:00

I denna stad är det tradition att varje år göra ett enormt ståhej över julgranständningen vid Rockefeller Center (svar ja, det är det organiserade kaoset i samband med tändningen som är traditionen, inte själva tändandet som sådant). Människor i tusental samlas för att insupa stämningen, och illumineringsceremonin (bra ord va?) gästas av en mängd artister; i år var bland annat Aretha Franklin och Shakira närvarande.

Självklart gjorde vi ett försök att bevittna denna fantastiska händelse!

Det gick alltså som vanligt för bloggkungarna - halvbra. Men skam den som låter ett sådant fullkomligt nederlag dämpa humöret! Det var ju ändå onsdagskväll, vilket innebär att den som vill kan sjunga karaoke på Dylan Murphy's en bit upp på 3rd Avenue! Vi samlade styrkorna vilka vid det här laget blivit påtagliga (Filip, Maria, Sofia, Anna, Lina (x2), Anton och Axel) och begav oss dit. Maria och Axel rapporterar på varsitt mystiskt språk:

Kanske var det det dåliga vädret som gjorde att antalet karaokebesökare var marginellt färre till antalet än de som gick och såg andra delen av Arn-sagan på bio (dvs vi sju - ena Lina gick tidigt - plus kanske fyra till), så resultatet var kanske inte helt oväntat...

Godnatt önskade alltså Kings of New York med vänner!

Lina, Filip, Axel, Sofia, Anna, Maria & Anton

PS: För den lässugne finns nu bägge Thanksgivingfirandena återgivna på bloggen! Antons & Axels.

Inlägg #40: the Första Advent & the Sällskapsspel

2009-11-30T02:41:00.000-08:00

Så var det redan första advent och ett gott nytt kyrkoår. Självklart stod svenska kyrkans kör för underhållningen på denna festliga högtid med de tre tenorerna (även fast vi alla sjunger bas) i spetsen. Klassiska adventssånger ekade ut över 48.e gatan hela förmiddagen. Resten av dagen dröjde vi kvar i kyrkan: övade Luciasånger, drack lite kaffe, jammade i kapellet, drack lite mer kaffe, fikade, mera kaffe… KAFFE.

På kvällen bestämde vi oss för att spela ett parti Pictionary på kyrkans whiteboard. Efter en hård fight vann lag ALFA (Anton, Lina, Filip, Anna) över lag Svavelkiss (Axel, Maria, Sofia) med poängen 78-77. Det vi framför allt tar med oss från denna tävling är Filips otroliga talang på just den ärofylld leken Pictionary; som lekman kan man bara luta sig tillbaka och se hur proffsen gör det…

Inlägg #39: the Knöket-Thanksgiving (Anton's story)

2009-11-29T10:58:00.000-08:00

Jag (Anton) var bjuden till Marias föräldrar för att fira en äkta amerikans thanksgiving. På torsdags eftermiddagen tog vi tåget från Grand Central, New York, till New Haven, Connecticut uttalat [Knöket] av urinvånarna för att med bil ta oss till Marias föräldrar i Guilford där Maria bott och gått high school. Från storstaden till landet.

På torsdagen tog Maria mig på en promenad innan själva thanksgivingmiddagen, och vi hamnade på Bluff heads topp där Maria spelade in detta meddelande till Axel, och i förlängningen till alla er bloggläsare!

Maria överlevde fallet…

Sen var det en äkta thanksgivingmiddag, har aldrig ätit så mycket kalkon, vi åt och talde om desoxiribonukleinsyrans tertiärstruktur och hade mycket trevligt, resten av dagen gick åt till att vara mätt…

På fredagen hade jag fått bestämma att vi skulle ta bilen till Rhode Island, för att jag skulle kunna få en tredje stat i bagaget och för att köpa dressing, en dressing som varken Maria eller någon i familjen Bergenhem kände till, tydligen är RhodeIsland dressing bara standard hemma i Sverige… Vi tog tyvärr inte den Gula faran - Marias Gula bubbla jag måsta posta bara för att mamma kommer bli grön av avund…

Men vi trotsade regn och gav oss ut på vägarna. Först genom Guilford där Maria bjuder på en kort föreläsning om American Colonial Architecture, gillar de första två husen…

Sen ner till vattnet och genom Connecticut med stopp på diverse pittoreska platser för att till slut komma till Rhoad Island, denna metropol där Maria spelar in från en ”trafikstocksmotorväg”

Och det var ungefär det jag såg av Rhoad Island, men jag var där! Sen var det bara att vända hem och när vi tillbaka i Guilford var det redan mörkt, och ja, vi hade bara en skiva i bilen, och det var Peter Jöbacks samlingsskiva (CD 1) så det är därför den är bakgrundsmusik till samtliga klipp…

På lördagen tog vi en promenad då det var strömavbrott hemma hos Maria, och senare på kvällen var det dags att åka hem för att ladda inför första advent konserten på söndagsmorgonen, när vi vid tiotiden kom tillbaka hem till NYC så gick vi till Filip där jag fick stryk av Maria och Axel i Trivial Pursuit, ingen dum avslutning på en mycket bra helg!

Inlägg #38: the NYC-Thanksgiving! (Axel's story)

2009-11-28T22:53:00.000-08:00

Då bloggens mer musikaliska hälft befann sig i Connecticut, bjöd den andre på middag på Park. Tillställningen hajpades åtskilligt i pressen: både New York 1 och FOX var ivriga att få dokumentera denna förstklassiga bjudning, men av hänsyn till gästerna fick de kalla handen. På gästlistan stod Filip, Sofia och Viktoria, och den angivna klädseln var "piffig".

Thanksgivingdagen började med att Axel och dennes moder Margareta begav sig till "Whole Foods Market" för inköp av lämplig Thanksgivingmat. Traditionellt brukar amerikaner inhandla en kalkon av ungefär samma storlek som en hederlig svensk spädgris (tänk ungefär "Griseknoen" i Emil), fylla den med vad än de lyckas skaka ut ur sin brödrost, och sedan låta den mysa till sig i ugnen i cirka fem timmar. Som de pragmatiska nordbor vi är (Axel och Margareta), köpte vi istället färdig kalkon i skivor (med tillhörande stuffing, dvs brödrostsrester). Dessutom anskaffade vi sötpotatis (så kallade "yams"), tranbärssås, "gravy" (typ pepprad brunsås) och lite grönsaker. Nöjda och glada betalade Margareta (Axel var således snäppet nöjdare än sin mor), och promenerade hem.

"UGGABUGG så gott!" tänker Filip

Tillagningen av maten gick i ett kick, och när gästerna anlände doftade lägenheten påtagligt av Thanksgiving (förutsätter jag). Filip, Sofia och Viktoria oooh:ade och aaaah:ade över värdens kulinariska förmågor; Margareta hade vid det här laget passat på att gömma sig hos en granne. När vi strax därpå satte oss till bords och skålade, var det fyra mycket välklädda och glada fuskamerikaner som uttryckte sin tacksamhet över tacksamhetens egen högtid.

Piffiga pinglor

Stiliga snubbar

Resten av kvällen avlöpte i stort sett som förväntat:
Högtidsfirarna...
...spelar ett parti "Sant eller Falskt", där Axel står som överlägsen (eh..?) vinnare.
...leker charader, där Axel och Filip vinner solklart.
...delar på en ofattbart god pumpapaj, medhavd av Viktoria.
...gör en visit nere hos grannen där de bjuds in att följa med på klubb.
...återvänder till lägenheten för att hämta sina saker.
...inser att Axel saknas och hittar honom, djupt sovande, på en säng i sovrummet.
...(minus Axel) accepterar kvällens antiklimaktiska avslutning och säger god natt.

Trots att kvällen fick ett sådant abrupt slut (jag skyller på dålig sömn natten till Thanksgiving, en receptbelagd allergitablett, och en tvivelaktigt doserad avec) hade vi alla ytterst trevligt och ser med glädje fram emot nästa års eventuella Thanksgivingfirande hemma i Sverige!

Inlägg #37: the King & Queen of Pop(-corn?)

2009-11-28T22:35:00.000-08:00

I onsdags hade vi filmkväll på Park. Anna och Filip fick ansvar för popcornpoppandet. Resten är historia. [För dem som undrar så tittade vi på "Den Siste Kejsaren", ett historiskt epos på 2h 45m. Anna och Sofia somnade, resten dog.]

The King & Queen of Pop

Det totala popcornkaoset

Inlägg #36: the KoNY come out of The Closet (Beacon's), & Thanksgiving Plans

2009-11-26T00:16:00.000-08:00

I förrgår ringde telefonen. Det var vår nya vän Sofia som undrade ifall KoNY hade planer för morgondagen (läs: gårdagen). Det hade vi inte, så efter en kort men intensiv övertalningsprocess gick vi med på att följa med Sofia till Williamsburg i Brooklyn (vi har besvärats av att vi inte ägnat oss åt någon egentlig välgörenhet här i New York - välgörenhet är otroligt inne i Äpplet - så det var med en lättnadens suck vi kunde erbjuda oss att följa med Sofia som hennes "vänner". Skönt.)

När vi tagit L-tåget och hoppat av på Bedford Avenue, styrde vi stegen mot "Beacon's Closet", en välsorterad och klart hipp second-handaffär. Väl därinne skingrades gruppen: Sofia gick och kollade på festkläder, Axel på tröjor, och Anton betraktade fascinerat ett par träbestick där ena änden var sked/gaffel medan den andra var svarvad att se ut som en trumpinne. Den ende som inte gjorde av med pengar var... Anton.

Sagt och gjort: vännerna sökte upp en lagom sunkig pub och avnjöt den utlovade ölen.

Ett gammalt djungelordspråk lyder: "En skummande öl kommer sällan ensam". Detta visade sig vara sant även denna gång (fantastiskt hur de gamla djungelordspråken fortsätter att vara gångbara, år ut och år in!). Istället för att promenera hem över Williamsburgbron, besökte vi ytterligare en pub, och gjorde en fantastisk upptäckt...

Och just när man trodde att saker och ting inte kunde bli bättre...

Det som var tänkt som en kortare dagsutflykt till andra sidan vattnet från Manhattan utvecklades, inte helt otippat, till en helkväll. Maria gjorde oss sällskap så småningom och som på alla bra kalas lektes det lekar. Axel misstänker dock att hans lagkamrat mutats av lag Anton & Maria. Döm själva:

Sofia har 30 sekunder på sig att gissa vilken kändis Axel försöker beskriva (utan att nämna kändisens namn alltså). Busenkelt, eller hur?!

Det är nu onsdag natt, natten till Thanksgiving. Allt är dock inte som vanligt... Den påtagliga avsaknaden av Antons snarkningar påminner mig om att han just nu är många, många mil härifrån. "WHAT?!" säger hela familjen Krantz nu. Så här ligger det till: Anton har blivit bjuden att fira Thanksgiving med Maria och hennes familj i Connecticut, så tidigare idag tog han och Maria tåget norrut från Manhattan. Vilka äventyr som finner dem där, det blir ett helt eget blogginlägg när han kommit hem igen (vilket han gör på lördag kväll).

Mina Thanksgivingplaner är inte lika avancerade, utan går ut på att äta någon sorts pseudoamerikansk Thanksgivingmiddag tillsammans med Filip, Sofia och Viktoria, hemma hos oss på Park. Rapport om detta kommer!

Inlägg #35: the Sound of Music

2009-11-22T20:46:00.000-08:00

Under åren sen gymnasiet har våra, de två bloggkungarnas vägar gått åt lite olika håll: Anton fortsatte att utveckla sin musikaliska förmåga, först på Åsa Folkhögskola och sedan på Kulturama, medan Axel avfärdade gymnasietidens rockstjärnedrömmar som just sådana - drömmar - och började plugga humaniora i Uppsala. Trots detta så är musiken på många sätt det spackel som fyller igen alla de sprickor som stundtals uppstår i vår vänskap; sprickor i form av olikheter, meningsskiljatigheter, och i värsta fall, konflikt. När man bor så tätt inpå varandra som vi gör är det klart att man ibland går varann på nerverna, och då är det skönt att man i slutändan alltid kan enas kring en förenande kärlekshistoria: musiken.

I ett par tidigare inlägg gjorde vi vårt bästa att trissa upp förväntningarna på vår konsert på Svenska Kyrkans Julbasar, och denna ligger nu bakom oss. Det gick inte så bra som vi hade hoppats, men när de sista ackorden klingat ut och appplåderna tystnad kändes det ändå helt okej. Responsen från de som var där och tittade har varit jättegod, och det kan vi bara tacka för. Nu börjar vi ladda inför Julbasaren 2010!

Det här inlägget heter "the Sound of Music" och vi tänker därför bjuda på en liten mix av musikupplevelser från den senaste tiden. [Igår, när vi spelat i kyrkan, gick vi på en så kallad "drum clinic", dvs en sorts uppvisning/seminarium, på en musikaffär på 48:e gatan. Trummisen, Benny Greb, var supersympatisk, och hans trumfärdigheter fick till och med Maria att lyssna uppskattande, men tyvärr fotade vi ingenting, så ni får hålla till godo med denna korta kommentar.]
Men nu alltså: MUSIK!

Jenny och Sofia underhåller oss övriga middagsgäster (detta när Jenny var här, givetvis)

Kammarorkestern spelade i kyrkan i fredags

På kvällen efter vår konsert rullade vi hatt hemma hos Sofia

Men "Kings of New York?" då, hur lät vi? Jo såhär:

Dags för fanfar! Besökare #5000 är också HAN en herre i sina bästa år. Grattis Mikael Ewing, på bilden iförd en moderiktig basker i förgylld kashmirull, en monokel i 24-karats Au, allehanda piercingar, och en tillblingad (nytt ord!) cigarr. Tack för att du läser bloggen Micke!

Inlägg #34: the "Skräpning"

2009-11-19T13:37:00.001-08:00

På Amalias direkta uppmaning har vi beslutat oss för att "skräpa" oss. Vi har under en längre tid samlat på oss en ganska imponerande mängd sopor i källaren, och dessa tänkte vi nu fylla vårt rum med, för att sedan bo i. För att fullända "skräpningen" avser vi dessutom öppna upp vårt rum för Kanal 5 och deras nya dokusåpa "Vem vill bli exploaterad av en stor TV-kanal och samtidigt bli offentligt förnedrad genom att äta skräp i TV?" (en spin-off på det lite mer etablerade programmet "Vem vill bli miljonär?"). Prognosen är att vår bloggtrafik kommer öka med uppskattningsvis en miljard procent, och att jobberbjudandena som värdar för allehandla galor och jippon kommer börja rulla in därefter.

Förlåt Amalia - Vi tycker om dig fastän vi retas.
(OBS! Bilden är arrangerad och återspeglar på intet sätt hur KoNY vanligtvis umgås - vardagen bjuder på betydligt fler spontana örfilar och manliga sparkar på smalbenen)

Efter denna rekordartat onödiga respons på en enkel felskrivning ("skräpning" = skärpning) är det så dags att redogöra för läget i New York:

På lördag ska KoNY alltså spela på Svenska Kyrkans julbasar. Julbasaren är en av de absolut största händelserna i Svenska Kyrkan i New York, och kyrkan har därför varit stängd hela veckan för förberedelser. I entrén/allrummet/biblioteket är alla tänkbara julprylar uppdukade på bord för försäljning. Barnrummet i källaren har transformerats till en mindre matsal där utlandssvenskar och amerikaner kan njuta av svensk julmat. Kappellet en trappa upp har möblerats om och påminner närmast om ett uppehållsrum på en skola eller ett ålderdomshem (detta sista baseras enbart på iakttagelser på TV - jag, Axel, har aldrig varit på ett ålderdomshem i överhuvudtaget. Nåväl.).
Vår konsert på lördag kommer äga rum i kapellet (som kanske också påminnner lite om en bingohall, nu när jag tänker efter. Inte för att jag varit i en sådan heller, men det finns något klart "bingo:iskt" över kapellet i dess nuvarnade skick) och tanken är att människor ska kunna sitta och fika medan de lyssnar på oss. Om basaren lockar lika mycket folk som det verkar som att den kommer göra, innebär detta att vi kommer spela för en ganska stor publik.
...vilket är pirrigt såklart!

Nyckeln till framgång är, som vi alla vet, välplacerade mutor och välgenomfört fusk, men då vi dessvärre inte har råd att muta alla lördagens basarbesökare, och inte heller har tillgång till Britney Spears ljudtekniker eller Thierry Henrys vänsterhand, har vi bestämt oss för att prestera väl som ett resultat av ihärdig repetition. Detta har vi dessutom använt som ett legitimt svepskäl för att inte uppdatera bloggen, så det har visat sig vara en ganska bra strategi. Skämt åsido: vi har repat åtskilliga timmar de senaste dagarna, och kommer repa ännu mer före lördagens framträdande. Det tär på både fingertopparna och humöret, men vi har bestämt oss:

-:: DET SKA BLI BRA! ::-

...det MÅSTE bli bra.

Kings of New York? - Så Mörk är Natten i Midvintertid

Inlägg #33: the Bazaar (ett Stort Åtagande)

2009-11-09T19:24:00.000-08:00

Vi må vara dåliga på att uppdatera, men under den kommande veckan kommer vi i alla fall ha en bra anledning: Efter våra framgångar på gudstjänsten och det episka Kings of New York: Raise the Roof, ON the Roof - An Outdoor Concert Experience, feat. DJ Feel-Ip, 2009 EXTRAVAGANZA™, så har vi har blivit ombedda att spela en konsert på Svenska Kyrkans julbasar. Basaren pågår i tre dagar, från och med fredagen den 20:e november. Det är ännu inte helt klart vilken av dagarna vi ska spela, men repertoaren ska utgöras av jullåtar, och vi ska spela i ca 45 minuter. Detta är - som alla som någonsin ägnat sig åt offentligt musicerande - en ganska rejäl uppgift att ta sig an, och därför kommer vi under de kommande dagarna vara tvungna att ägna sjukt mycket tid åt det. Som tur är så är ju tid i stort sett det enda vi har gott om...

Vår ambition är att inom kort bjuda på ett musikaliskt smakprov i videoform. Hold your breath everyone!

Inlägg #32: the Total Uttråkning/Night Out..?

2009-11-05T01:20:00.000-08:00

Som de vassa marknadsförarna vi är, har vi de senaste dagarna lämnat Er läsare törstande efter den annonserade uppdateringen. Mycket genomtänkt, vi vet.

Alltså: Vi hade så kopiöst tråkigt hemma i lägenheten att Axel började spela på glas och Anton gick och gömde sig i garderoben. Framåt kvällen insåg vi det ohållbara i situationen och gav oss ut på New Yorks gator i jakt på äventyr. Vi slöt (som vanligt) upp med Filip och denne ledde oss till ett tidigare outforskat område av krog-New York: 9th Avenue. På 9th hittade vi inte bara en asiatisk restaurang med $3-öl och en Maria Bergenhem, utan dessutom ett tjugotal pubar som visade finalen i Baseball World Series. New York Yankees tog sig an ett gäng lallare från Philadelphia, och vi, baseballfans som vi är, jublade vi glatt när vårt hemlag avgick med segern. Grattis Yankees! (det är så de heter va..?)

På den lilla puben där vi upplevde denna historiska (?) seger, skaffade vi oss dessutom en ny bekantskap. Olle Sigvardsson är ett ca 30 cm långt skelett i orangefärgad plast, och vår nye vän. Han fick följa med hem, och alla eventuella juridiska ärenden rörande Kings of New York kommer hädanefter skötas av Olle (han nås lättast genom brevduva).

Olle vinkar och säger "Hej bloggen!"

Inlägg #31: the Kings och New York firar Halloween med Pumpa och Ståt

2009-11-01T22:35:00.000-08:00

Vi hade onekligen storslagna planer inför Halloween: vi skulle fixa grymma dräkter, hitta nån galen fest att gå på, och med allra största sannolikhet bli upptäckta, signade och lanserade, allt under loppet av ett episkt festdygn. Verkligheten blev dock något annorlunda...

Otippat nog (nja) var vi ute i sista stund med våra utklädnader; stressade men hoppfulla tog vi tunnelbanan ned till Union Square och gick därifrån till en Halloween-affär vi kollat upp på internet. Utanför affären återfann vi glädjande nog Filip, men som sällskap hade han en kö på kanske 60 meter. "Även i Det Stora Äpplet får man bita i Det Sura Äpplet", konstaterade vi sardoniskt, och ställde oss i kön.

Det tog trots allt inte så lång tid att komma in i affären, men väl därinne visade det sig att de vampyrtänder vi suktat efter var slutsålda. Efter en stunds flytande svärande bestämde vi oss dock för att pröva vår lycka i nästa butik, och TACK OCH LOV, där fanns gaddarna!

När vi kommit hem igen började klockan närma sig 18, så det var dags att snabbt klä om till stiliga vampyrer, för att sedan bege oss till West Village för att titta på Halloweenparaden (med stort H, i dubbel bemärkelse). Våra nyinköpta vampyrtänder visade sig dock vara snajdigare än vi trott: för att fästa dem i munnen skulle man först smälta ned små plastkulor och gjuta en sorts tandform på vilken vampyrtänderna skulle sitta fast i munnen. Detta kemiskt-mekaniska konststycke som skulle tagit en händig människa ca 5 minuter att genomföra tog 15 minuter för Axel och närmare 45 för Anton (slutsats: humanister är bättre än esteter, men bägge grupper är aktivt dåliga på att gjuta huggtänder).

Till slut kom vi dock iväg och mötte Filip en bit ned på Park Avenue. Gemensamt tog vi tunnelbanan ned till West Village, och klättrade sedan upp ur underjorden....

Halloween i West Village - Skitkul! Eller?

...för att mötas av uppskattningsvis 1,000,000,000,000,000,000,000 ton vatten regnandes från himlen. Spöregnet piskade stadens stackars Halloweenfirare, och i vanmakt slog vi oss ned på ett ölhak i väntan på uppehåll.

Såklart att han gör!

Osannolikt nog var detta kulmen på vår festafton, för efter bara ett fåtal öl kom vi ifrån varandra och möttes inte förrän vi båda kommit hem igen. Axel vandrade närmare 70 gator hem, medan Anton och Filip passade på att inta ett skrovmål på McDonalds innan de tog tuben hemöver.

Kvällen sammanfattas bäst med den fras vi frågat varandra upprepade gånger: Vad hände egentligen!?

Till sist: GRATTIS Magnus, som blev besökare #4000! Du belönas som vanligt med en pimpad bild (denna gång med en krona värdig din utdragna kroppshydda, samt ett skägg av guld) och en plats i "Hall of Fame", till höger på bloggen.

Inlägg #30: the helt klart Central Park (musings & music)

2009-10-30T00:11:00.000-07:00

Så kom hösten till New York till sist. Den brittsommar vi bjöds på för så lite som en vecka sedan har oåterkalleligen lämnat oss för sydligare breddgrader, men kvar har den lämnat ett Central Park iklätt höstens gula och röda färger. Och med ett sådant färgfyrverkeri blott ett stenkast från vår kungliga boning (oj så prosalyriskt det blev!), vem kan låta bli att filosofera lite?

Axel [hjärta] Björn Ranelid?

Men Kings of New York är inte bara filosofiska - vi är musikaliska också! Idag tog vi med oss hederskungen Filip Forsberg och prövade vår lycka som gatumusiker. Vi ställde oss på en liten promenadväg i Central Park och spelade svenska sånger, och en hel del människor tittade förvirrat på oss tills vi knåpade ihop en lapp med texten "If you don't understand us, it's 'cause we're speaking swedish" (på bilden pedagogiskt uppvisad av vän/Beckombergapatient, Filip), vilket tycktes hjälpa något. Efter ca tre timmars spelande, en kaffepaus med svenskt bryggkaffe, och ett antal tvivelaktiga möten med publiken, begav vi oss hemåt Park Avenue med 16 rykande färska dollariner på fickan. Bättre lycka nästa gång?

Allt var dock inte frid och fröjd när vi kom hem: ytterdörren hade gått i någon sorts amerikanskt baklås. I brist på annat att göra gick vi då upp på vår fastighets tak och bjöd grannarna på en spontankonsert. Givetvis ska inte våra ärade läsare behandlas sämre:

Fiddlers on the Roof

För den lyssningssugne kan vi även tipsa om en blivande musikalisk klassiker signerad Filip Forsberg och Anton Krantz...

Over and out hälsar gansta' crew Kings of New York (feat. Filip "Big G" Forsberg).

Coolaste killarna i stan (?!)

Inlägg #29: the Game, the Gig & the Bumblebee-Girl

2009-10-28T12:48:00.000-07:00

Utanför fönstret strilar regnet ned, och Kings of New York har idag ännu inte tagit sig utanför ytterdörren (balkongdörren ja, men det räknas inte riktigt). Istället har vi drömt om en avlägsen tid vi valt att kalla "På Fredag", en tid då spröda pojkstämmor förhoppningsvis lyfts mot Manhattanskyn till tonerna av hjärtskärande gitarrplink. För att tala klarspråk: vi hoppas kunna bege oss ut i Central Park på fredag och musicera ihop lite fickpengar inför lördagens Halloweenfirande. Med oss tar vi Filip Forsberg, multi-instrumentalist och mysgrabb från kyrkan, vars uppgift blir att hålla takten på cajón. Kan bli mytchet bra.

Filip "Hej-kom-och-hjälp-mig" Forsberg

I lördags var Axel och tittade på ytterligare två Blatte United matcher nere i Chinatown. Det svenska stålet körde som vanligt över allt motstånd, som denna dag utgjordes av ett brasilianskt respektive ett argentinskt lag (två mycket bra lag). Dessa segrar resulterade i att Blatte spelar seriefinal nu på lördag, och givetvis ska Axel försöka befinna sig på plats för att dokumentera händelsen (Anton är inte alldeles road av fotboll, men vi får se om han följer med i egenskap av kameraman och omoraliskt stöd)!

Sebastian och Duncan tuktar laget

Söndagen den 25:e oktober uppträdde tre aningen förvirrade unga män på gudstjänsten i Svenska kyrkan; vi bloggare hade lurat med ovan nämnde Filip på en musikalisk bergochdalbana bestående av två andliga slagdängor, och det hela gick på det hela taget bra. Denna åsikt måste ha delats av övriga kyrkbesökare, för det senaste ryktet är att Kings of New York feat. Filip Forsberg ombetts att spela på kyrkans julbasar...

För att förklara den lite udda formuleringen "Bumblebee-Girl" i inläggets titel, bjuder vi på detta oförskämt dåligt ljussatta videoklipp:

För de läsare som saknar mörkerkikare eller en medfödd förmåga att förstå allt de ser (läs: KoNY eller Skylar från "Heroes"), kan ett referat av filmsnutten ovan vara på sin plats. Videon föreställer en bartender på klubben "Redemption", som iförd hummeldräkt, på vår uppmaning, gör lite reklam för denna blogg (vilket så här i efterhand kan kännas som en smärre felsatsning - varför göra reklam för bloggen med ett videoklipp PÅ bloggen? Oklart.). Hur som helst tyckte vi att det var snällt av henne att hjälpa till. Hon belönades frikostigt med $1 i dricks.

Alltså. Vad ska vi klä ut oss till och vart ska vi gå? De alternativ som finns är:
a) Blatte United förespråkar megafest på "Buddha Bar". Typ 2000 pers.
b) Maria Bergenhem från kyrkan förespråkar nåt sorts "warehouseparty" i Brooklyn.
c) Eunice & Louise från Generalkonsulatet förespråkar ett besök på nåt "haunted house" och därefter fest.
d) Klubben "Redemption" (och Willow) förespråkar Halloween på "Redemption" och erbjuder "Little Randy, a little person who usually gets really drunk and dances on the bar. He also hands out prizes and everything he gets his hands on".
e) Filip vill kramas i en tunna.

Nå?

Inlägg #28: the Musikseminarium (and a recap of Epic proportions)

2009-10-25T20:37:00.000-07:00

Först en recap: Under de dryga veckorna då vi på KoNY varit aktivt urusla på att uppdatera bloggen har vi inte bara haft Magnus på besök, utan också Andreas, Antons bror. Andreas var i stan ett par dagar men hann med både shopping, sight-seeing och inmundigandet av en och annan matbit (exempel på hur DET såg ut följer nedan).

Senare samma dag:

Notera att filmen är arrangerad (nej, Axel har inte druckit ur flaskorna framför honom i filmen).

Klockan blev mycket och intresset för fler bloggrapporter svalnade i takt med dagen (Södergran FTW). Inga fler rapporter följde.

Andreas åkte hem till Sverige, och resten av Magnus vistelse blev ett konststycke i att hålla nere utgifterna - den store tyste svensken köpte BARA två par jeans (Andreas hade skämts för en sådan futtig shoppinginsats).

"När Magnus ser hård ut gråter stenarna" - Gammalt svenskt djungelordspråk

I inlägg #21 skrev vi att vi anmält oss till ett musikseminarium i svensk regi, och samma dag som Magnus reste hemöver var det dags för detta seminarium. Kungarna ställde klockan okristligt tidigt för att hinna till registreringen klockan nio (07:45 ringde klockan - visst är det fruktansvärt!) och tog sig sömndruckna ned till Washington Park och NYU (musikseminariet, eller seminarierna om man ska vara sanningen trogen, var en del av CMJ, "College Music Journal", det vill säga en sorts kulturfestival på New York University, och hölls i NYU:s lokaler). Väl på plats framgick det snart att första seminariet inte började förrän klockan 12:30 vilket kändes ungefär som att få ett ton härsken renskav dumpat över sig, i alla fall för den notoriskt morgontrötte Axel.

För att göra en redan lång historia längre kan seminariedagarna sammanfattas som både underhållande och lärorika. Vissa paneler var bättre än andra, men på det hela taget kändes det som att vi fick en spännande inblick i den internationella musikindustrin maskineri. Framtiden går uppenbarligen ut på att "multi-branda", "monetiza", och att tänka organiskt (så nu vet ni). Sofia Talvik spelade på lunchen:

Detta inlägg vore inte fullständigt utan en uppföljning på förra inläggets cliffhanger, men först måste bakgrunden till bilden sammanfattas: på kvällen efter den första dagens seminarium (seminarerna sträckte sig över två dagar) hade arrangörerna bjudit in till ett showcase med svensk musik på en klubb i Meatpacking district. På detta showcase spelade ett gäng svenska artister (Jaw lesson, Francis, Sofia Talvik, Moonbabies och Adam Tensta) och DJ:s. Era tappra bloggare var där och lyckades inte bara fånga Adam Tensta på film:

...utan svalde dessutom den lilla stolthet de en gång besuttit för att låta fotografera sig med Daniel Lindström (Daniel deltog i en av panelerna tidigare på dagen, så vi hade redan hälsat på honom och låtit meddela att hans gamle gymnasielärare och sångcoach Lage Forsberg numera är vår körledare - bonding på HÖG nivå).

Daniel poserar vant med två av sina fjortisfans

Det var allt från New York den här gången. Over and out hälsar Axel (som inatt har TOKPIMPAT bloggen), och vill samtidigt passa på att smygtipsa om att nästa blogginlägg inte kommer dröja lika länge som detta...

Inlägg #27: the Return of the King(s of New York)

2009-10-23T21:17:00.000-07:00

Den som väntar på nåt gott har - vi VET - fått vänta för länge, men vi lovar att med vårt nästa inlägg uppfylla er läsares vildaste fantasier (nåja). Alltså:
Tune in tomorrow for the semi-new and exiting RETURN OF THE KINGS OF NEW YORK!

Vem döljer sig bakom frågetecknet? Det och annat avslöjas inom kort!

Vi kan dessutom passa på att gratulera Robban Trönninger för besök #3000! Han belönas som vanligt med en bild i "Kings of New York Hall of Fame", dvs. fältet ute till höger. Robert är på bilden iför vad vi i New York förmodar är en studentgåva från Elrond, alternativt från Xerxes i mästerverket (?) "300" (...en filmtitel som ju faktiskt påminner om Roberts prestation, rent siffermässigt).

Även Amalia Krantz har, i egenskap av 'genstridigt snavs', lagts till i "Hall of Fame".

Inlägg #26: the Tuesday afternoon

2009-10-13T21:12:00.000-07:00

Efter en fullpackad Columbus day så tog vi det lugnt i morse och njöt av lite finkultur från Nickelodeon. Magnus försökte bota sin uttorkning från flygresan hit med fyra koppar kaffe till att börja med och Anton hjälpte honom genom att kontinuelit brygga nytt, som den goda vännen han är! Axel sov lite extra denna morgon ända till även han kände doften av det nybrygda svarta guldet som ställdes på hans nattduksbord.

På eftermiddagen laddade Magnus och Axel för att ge sig ut i Central Park för att springa för första gången, invigning av Axels mycket snabba och nya löparskor medans Anton skulle möta upp en barndomsvän från gatan hemma i Bromma på Time Square som numera studerade dans på Broadway.

Axel och Magnus sprang så bra att det tillochmed han springa och handla mat och laga långt innan Anton kom hem, inte illa för en första runda.

Anton mötte upp sin bardomsvän Cissi som han inte sett på 15 år, "Facebook - connecting people" drack kaffe och fick reda på alla heta ställen hon funnit under sina månader här. Utöver det fick han även en privat visning av Brodway Dance Center och fick se några klasser som kördes medans han var där, mycket kul att få se.

Cissi utanför Broadway Dance Center

Inlägg #25: the Columbus day day

2009-10-12T20:14:00.000-07:00

Columbus day firas den andra måndagen i oktober varje år i USA till minne av Christofer Columbus ankomst till Amerika år 1492. Hela Fifth Avenue var avspärrat för paraderna som gick längst med hela avenyn. Självklart var vi alla tre där och titta, dagen till ära raporterade Anton och Axel höllt i kameran, en ny kombination som var lite förvirrande för Anton till en början. Magnus gästspelade självklart som komentator under hela dagen.

Efter det varuhuset Macys där Axel köpte en riktigt hipp stjorta och sedan hem och middag för att avsluta även denna kväll på vår ballkong!

Inlägg #24: the day Magnus kom hit

2009-10-11T19:46:00.000-07:00

Redan klockan 07:45 ringde klockan i vårat rum. Söndag med Gospelmässa och vi skulle sjunga med kyrkokören för första gången efter bara två repetitioner. Axel var uppe ur sängen innan Anton och efter en snabb kopp kaffe bar det av för upp-sjungning vid den okristligt tidiga tiden nio.

Bejublat framträdande, framför allt Axels solo på "Lean on me" levde kvar under kyrkkaffet som såklart denna söndag var gratis efter vårt hårda slit under gudstjänsten. Våra nyfunna vänner från kören Filip och Maria försökte lura med oss på lunch men vi väntade ju fin-främande från Sverige, Magnus skulle komma med svenskt kaffe och hushållsost (och svenska damtidining till Margaretas stora förtjusning)

Vi väntade hemma. och väntade och väntade... När vi nästan tappat hoppet så knckade Magnus på dörren, vi ville att Magnus direkt skulle komma in i vår nya amerikanska livsstil så till kvällen blev det Pizza, Cola framför TVn; inte alls en dum start!

Välkommen Magnus!

Inlägg #23: the FUBAR Fussballsmatch (röd pølse vs. SVENSKT STÅL...typ)

2009-10-10T13:49:00.001-07:00

Så var det dags att få stryk av vårt södra grannland igen. Gruppen "Swedes in New York" hade dagen till ära ordnat visning av matchen på Tonic Bar vid Times Square. Vi hade glatt sett fram emot att få mingla med en massa taggade svenskar, men när vi kom dit så... Axel rapporterar:

Anledningen till att vi fruktade att få stryk var att vi trodde att vårt blågula landslag skulle krossa motståndet med typ 5-0, vilket givetvis skulle resultera i en hel del griniga danskar.

...det gick ju sådär.

Inlägg #22: the "Sverige - Danmark, oh yeah!"-dag (plus ett öldilemma)

2009-10-09T01:27:00.000-07:00

Nu blev klockan sådär för mycket igen (halv fem på morgonen här), men Anton ska stiga upp om ett par timmar, och han behöver ER hjälp: Sverige - Danmark-matchen spelas ju som bekant idag (imorgon? eh...), och eftersom vi ligger en massa timmar efter er där hemma i Skandinavien, så kommer vi se den direktsända matchen på tidig eftermiddag, istället för kväll. För att spara pengar på den pub där vi ska se matchen (beundransvärt arrangemang uppstyrt av ett antal New York-svenskar), tänkte vi dricka ett par öl hemma innan vi går. För att hinnas med, måste dessa öl inmundigas ungefär vid lunchtid, det vill säga frukosttid för mig (Axel). Frågan, och det Anton behöver hjälp med att veta innan han går till affären, är således:

Vilken öl passar bäst till frukost?

a) Budweiser

b) Samuel Adams

c) Stella Artois

d) Sierra Nevada

e) Nån random belgisk öl

f) Övrigt förslag

All dansk öl (Carlsberg, Tuborg), är självklart utesluten.

UPDATE: Anton hade trots Axels pedagogiska lapp - "Kolla bloggen!" - inte kollat bloggen på morgonen så det blev Miller.

Anton väcker Axel med EN öl. En. Max en. Verkligen jätteansvarstagande. One. Wauuuhn. EN.

Inlägg #21: the King of "the Kings of New York"

2009-10-08T14:44:00.000-07:00

Vår andra konung är krönt! Imorse väntade ett mail i Anton och Axels inkorg; det var från Antons bror Andreas som med screen-shots bevisade att han var den 2000:e besökaren. Skönt att någon tar det seriöst, så med de starka bevisen kan vi härmed erkänna Andreas som konung nummer två här på bloggen. När kommer drottningen?

Utöver det så har vi idag anmält oss till ett musikseminarium och -showcase i generalkonsulatets regi. Mer om det HÄR (givetvis bloggar vi mer om detta när det är dags)!

Inlägg #20: the Opretto Pubrunda

2009-10-07T00:13:00.001-07:00

Axel rapporterar från den stora världen utanför Sundbyberg.

Vi väntar med spänning på besökare #2000, så om du går in på sidan och ser att du är besökare #2000 - hör av dig till oss så får du en plats i rampljuset till höger, brevid Kung David.

Inlägg #19: the Mitt-i-Natten smygbloggning

2009-10-04T00:16:00.000-07:00

Klockan är snart fyra på morgonen här, och Anton sover som en spöad koalabebis. Utanför fönstret hörs ett sus från en fläkt någonstans, och det konstanta ljudet av New Yorks trafik; den här staden sover verkligen aldrig.

Om bara några timmar ska vi gå upp, äta frukost och sen gå till kyrkan på gudstjänst. Jag har aldrig gått i kyrkan regelbundet, men det är rätt skönt att få ta sig tid för eftertanke i ett sammanhang som ju är detsamma var än man är i världen; i Uppsala domkyrka står en skulptur föreställande ett arbor inversa, ett upp-och-nedvänt träd, vars symboliska innebörd är att en människa, genom sin tro, kan låta sina rötter växa upp i himmelen och på så sätt ha sitt hem där. Flyktingar eller emigranter som båda kanske förlorat sina rötter i hemlandet kan alltså alltid finna ett hem i den universella tron på Gud och himmelriket. En ganska fin tanke, eller hur?

I den här gigantiska staden där man känner sig som metropolens kung ena dagen, men som världens minsta och mest obetydliga beståndsdel en annan, är tanken på ett världsomspännande och ständigt tillgängligt hem klart värmande.

Speciellt framåt småtimmarna när övriga hushållet sover.

Inlägg #18: The Spa-Day (typ)

2009-10-02T12:39:00.000-07:00

Efter en låååååååååååång natt bestämde sig Anton för att genomföra en make-over. Som våra flitiga läsare så ihärdigt pekat ut så har Anton haft något på överläppen ett tag nu (Psst! En mustasch!), men dess existens under Antons näsa blev kortvarig. Från att ha sett ut så här:

Lika som bär?

...ser han nu ut ungefär såhär (igen):

Kusligt likt Vidar, 9 månader, Axels kusinbarn

...dock gick transformeringen via denna ansiktsbehåring:

...så på det hela taget får vi vara tacksamma för förändringen!

OBS: Ingen av bilderna i detta inlägg har redigerats eller tagits ur sitt sammanhang för att fylla ett humoristiskt syfte. //Redaktionen

Inkägg #17: The night of the Dinosaurier! (aka. KARAOKEEEE)

2009-10-01T01:37:00.000-07:00

"Inkägg" #17 handlar alltså om våra äventyr i samband med en tidsresa, en resa på vilken Antons näsa muterade till en dinosaurieskalle... Mycket märkligt.

...nja. Men alltså. Så här så vår torsdagskväll ut: vid 19-snåret promenerade vi ned till Svenska Kyrkan för att delta i vår första körträning. Det gick bra trots att vi båda kände oss aningen ringrostiga, och de övriga körmedlemmarna verkar trevliga. Tidigare på dagen hade Anton kontaktat en gammal kollega till en Kulturamalärare, en kollega som enligt rykte skulle ha bra koll på New Yorks musikliv, och mycket riktigt: han bjöd in oss att komma till hans klubb samma kväll (torsdag) för att titta på ett liveband, samt för att träffa honom. När körrepet var över tog vi därför tunnelbanan ned till Alphabet City, och begav oss till "Lakeside Lounge". Bandet hade redan spelat en stund när vi kom, men den dryga kvarten vi fick höra var jättebra! Som grädde på moset fick vi sällskap vid vårt bord av en dansk herre vid namn Jacob.
Jacob var i New York på tjänsteresa och verkade lika törstig som våra två äventyrare. Anton pratade en stund med klubbägaren (tillika "kontakten") och fick ett löfte om att få besöka hans studio inom en överskådlig framtid.

När bandet spelat färdigt bestämde sig vi tre skandinavier oss för att gå till ett närliggande karaokeställe som vi sett på väg till "Lakeside Lounge". Efter någon minuts promenad kom vi dit och möttes av det chockerande beskedet: I det här landet BETALAR MAN för att få sjunga karaoke! Första låten var gratis, men därefter kostar det $2 per låt. "Jaja, vi tar väl EN öl och sjunger våra gratislåtar", tänkte vi. Vi blev kvar lite längre.

När vi kom hem var klockan närmare fyra. På karaokehaket hade vi träffat allt ifrån dryga australiensare som tog sönder Antons halsband till en indier med dåligt självförtroende och en dröm om att få gifta sig med en svensk tjej. Vi sjöng 1.5 låtar var (det vill säga varsin gratislåt, plus en duett som vi givetvis delade på). Tydligast i minnet framstår dock den mystiska dinosaurienäsan Anton hittade i soffan på haket. Den var med länge, och hans namn kommer leva för evigt i medfestarnas minnen...

Inlägg #16: The Sauna

2009-09-30T16:37:00.000-07:00

Vi tänkte basta ikväll, men det finns bara en bastunyckel i huset så vitt vi vet (vi har i varje fall ingen egen), så vi måste svänga förbi en granne och hämta den. Och vad skall vi äta..?

En vanlig afton i hushållet Barvaeus-Krantz helt enkelt.

UPDATE: Middagen blev supersmarrig!

"Top Chef-style"

"Men hallå! Fy vad osmakligt!"

Inlägg #15: The Grisförkylningen..? (1000 besökare - WOHOO!)

2009-09-30T00:45:00.001-07:00

Nä, någon svininfluensa har vi inte drabbats av tror vi, men faktum kvarstår att Axel legat i sängen och snorat ett par dagar (lathet? sjukdom? ingen vet säkert...). Lite segt, men vad gör man?

Anton har passat på att ta hand om kropp och själ idag: i ottan var han uppe och sprang ett varv i Central Park, och därefter kom han hem och tog en kvick dusch innan han rände ned till Svenska Kyrkan och en lunchmässa. När han kom hem låg Axel fortfarande och sov...

Men Axels dag började noga räknat långt före Antons, i och med att han satt uppe efter midnatt och kollade på allehanda "Meme":s fram till klockan halv fyra på morgonen. Tack vare denna osunda dygnsrytm var han dock vaken när David Carlsson plockade bloggens 1000:e besöks-oskuld (way to go David!).

Planen för kvällen är att försnilla en bastunyckel från någon intet ont anande granne, och sedan svettas ut förkylningen inför morgondagens körrepetition i kyrkan. Gossarna ska sjunga gospel, en tämligen ny erfarenhet för dem båda (även om Anton lyssnat på skrämmande mängder gospel på Spotify... visade det sig). Mer om detta efter morgondagens rep. (Btw: Axels mor Margareta fyller år imorgon, så grattisönskningar kan förmedlas i kommentarsform.)

Inlägg #14: The Svenska Kyrkan i New York

2009-09-27T20:10:00.000-07:00

Vi har sett Obama [-s bil]. Vi har sett Björn och Benny. Vi har sett Blatte United. Hur kan man någonsin toppa det? Jo, man går och möter Gud! (...även om Obama + B&B + Blatte United = Gud x 0.72, typ).

Det var strålande förmiddag när vi begav oss till Svenska Kyrkan i New York, strålande i den bemärkelse att vatten strålade ned från himmelen i ofantliga mängder. Svenska Kyrkan här ligger ett stenkast från shoppingstråket 5th Avenue, på den 48:e gatan. Utifrån ser den inte jättemycket ut för världen, men när vi blöta och gudfruktiga klev in i byggnaden möttes vi av ett stort och mysigt bibliotek, tillika samlingslokal, och en mängd vänliga ansikten. Omkring oss talades nästan uteslutande svenska, böckerna på hyllorna stoltserade med litterära författarstorheter som Villhelm Moberg, Torgny Lindgren och Jens Lapidus (Antons författarbidrag i sammanhanget). I cafeét såldes svenskt kaffe, Ahlgrens bilar, och Ballerina. Inte illa!

Gudstjänsten var trevlig och innehöll bland annat ett dop, och när sändningsorden yttrats gick vi alla ned i samlingsrummet för att dricka kyrkkaffe och mingla. Som vilsna unga män här i New York handlar en stor del av vårt äventyr om att "networka", d.v.s. att knyta kontakter (vi erbjuder denna svenska översättning för vår icke-engelskspråkiga publik, d.v.s. alla Antons konfirmander och Amalia). Alltså var vi snabba med att presentera oss för kantorn på plats, Lage Forsberg. Han tog glatt emot beskedet att vi mer än gärna engagerar oss i musiken i kyrkan, och vips stod vi vid ett piano i kapellet och provsjöng för kören. Vi klarade den nervkittlande uttangningsprocessen (att sjunga "Vem kan segla förutan vind" ackompanjerad av Lage) och bjöds att komma på rep på torsdag. Mer om det en annan dag!

På kvällen överraskade Margareta oss med pizza, och i skrivande stund sitter vi inflyttade och småtrötta i vårt gemensamma rum. Lägenheten här har balkong på två sidor, och vi lämnar er med utsikten från vår.

God morgon Sverige. I New York säger vi god natt.

Inlägg #13: The "Blatte United" vs. nåt Bowery-patrask Day

2009-09-26T19:50:00.000-07:00

Vi var inte vaninnigt pigga när vi, efter ca fem timmars sömn, pallrade oss upp ur sängen för att ta tunnelbanan ned till China Town och "Blatte United"-matchen. När vi kom dit hade vi dessutom missat halva matchen och det stod 3-2 till "det svenska stålet". Som ni alla vet är ju dock Team A&A världens mest lyckobringande supporterduo (jorråsatteh), så matchen slutade 6-2 till Blatte. Axel som gjort succé i Uppsala i studentfotbollslaget "05239" (mycket sannolikt den sämste spelaren på plan i samtliga matcher, bägge lag) blev genast inspirerad och började prata om att de båda borde vara med och spela någon gång - Anton uppgav sig INTE vara sugen. Till saken hör att Blatte United är väldigt bra, Anton är bollrädd, och ingen av de två bloggäventyrarna har kondition till annat än kortare utflykter ut på lägenhetsbalkongen (med vilopaus före och efter, och då har vi på intet sätt världens största lägenhet). Nåväl - tiden får utvisa hur det blir.

Kort reflektion: att ha en tröja som det står "Nippon" ("Japan") på i China Town är en given hit, fråga Axel.

Inlägg #12: The FETT oväntade Fest-experience

2009-09-25T18:55:00.000-07:00

Dagen efter våra stora gitarrinköp var vi rätt matta efter den långa promenaden till och från Union Square (ca: 100 gator), så vi sköt morgonlöpningen på framtiden och beslutade oss för att ta en soft dag och kväll. Gemensamt lagade vi en mysig fredagsmiddag och avnjöt lite rödvin - precis som vi tänkt oss.
Efter maten skedde dock följande: Axel var nere i källaren för att spana in husets bastu, och när han stod och prövade nycklar till bastudörren passerade en granne och introducerade sig som hustrun till en av Axels mammas kollegor. "Hej hej" sa Axel och återvände till lägenheten, intet ont anande.

Minuter senare ringde det på Margaretas (dvs. Axels mammas) mobil. Det var moderns ovan nämnde kollega som sade "Min hustru sprang på din son iförd filthatt nere i källaren. Vi sitter och har en liten drinktillställning här hemma - ta med dig grabbarna och kom ned!". Sagt och gjort: vi greppade en gitarr och begav oss till grannen.
Tillställningen, som var en mysig liten "get together" för diverse konsulat- och FN-anställda, började som vilken förfest som helst: lågmälda samtal över en drink och lite snacks. Föga anade vi då hur kvällen skulle utvecklas!

Efter några timmars minglande plockade vi svenska gossar - på allmän inrådan - fram gitarren. "Spela nåt!" ropade alla gäster i kör, en önskan som upprepades högre och högre, om och om igen, alltmedan vi stressat förde en febril diskussion om vilken låt vi skulle klara av att framföra. Valet föll, något otippat kanske, med tanke på sammanhanget, på den gamla Stone Temple Pilots-dängan "Plush", och varken Anton på gitarr eller Axel på sång höll igen på volymen. När sista ackordet klingat ut vågade vi öppna ögonen och se efter hur rocklåten tagits emot... Det ord som först poppar upp i huvudet är "succé".

Det blev en lång natt med allsång, schackspel, samtal och anekdoter. Våra generösa medfestare belönade sina nyanlända sångfåglar med glada tillrop och lovord, och innan vi visste ordet av det hade Axels hatt vandrat runt bordet och återvänt med dricks i sig. Klockan hann bli fem på morgonen innan alla beslutade sig för att låta värdparet sova, och vi återvände till vår lägenhet upprymda, med 42 färska dollar på fickan, och en inbjudan att komma och se fotbollslaget "Blatte United" (läs mer om laget här och här - DO IT), vars stjärnor Keke, El Maestro, och Selim "Zlatan", alla var på festen, spela dagen efter. En grym kväll helt enkelt!

Inlägg #11: The Tiotusenkronorsdagen (aka. "Bättre sent än aldrig, eh?")

2009-09-24T12:30:00.000-07:00

Gitarrporr när den är som bäst:
Ni vet doften. Trä. Stål. Nylon. Kärlek. Ni tar ett kliv in över tröskeln, tittar er omkring och suckar hänfört: ett hav av skönhet, ett hav av gitarrer. Ni går fram till en Martin som hänger på väggen, plockar ned den och spelar ett 'G'. Det känns som att doppa fingrarna i smör, och trumhinnorna imploderar av den änglalika klangen.

Alltså, vi har varit på Guitar Center på 14:th street, och där förlorade vi både vårt goda omdöme och merparten av våra reskassor. Men!
Anton är numera den stolte ägaren till en stålsträngad Taylor. Pris i Sverige: cirka 12000 kronor. Pris i USA: cirka 6200 kronor. Axel är i sin tur ägare till en nylonsträngad Cordoba. Pris i Sverige: ??? (säljs inte i Sverige). Pris i USA: 3200 kronor.

Nu sitter de matematikkunniga hemma vid datorn och tänker "6200 kr plus 3200 kr, det är ju bara 9400 kr! Inte alls en 'tiotusenkronorsdag' ju!" (ja Edward, vi vet hur du fungerar). Men betänk då detta: efter att vi spenderat hutlösa summor pengar på gitarrer köpte Axel ett par joggingskor. Pris? Cirka 600 kr.

Nya gitarrer. Nya joggingskor. Hoppas New York är redo, för nu ska vi bli både musikaliska och vältränade. Håll i er.

Inlägg #10: The Warmth

2009-09-24T12:12:00.000-07:00

Nu skall vi ut på stan. Skönt att det är slutet av september så det är lite svalt och skönt ute. Eller nåt... NOT.

Inlägg #9: The "Kristina från Duvemåla"-Experience (bye bye Jenny!)

2009-09-23T10:48:00.000-07:00

Så kom dagen för Jennys hemfärd. Tre aningen slita ungdomar styrde sina steg söderut till Grand Central Station, och flygbussarna till Newark Airport. Avskedet blev förvånansvärt nog inte tårdränkt, även om Anton svettades kopiöst mycket i ansiktet, vilket gav ungefär samma resultat (vi har fortfarande tropikvärme här i USA - mellan 25 och 30 grader på dagarna, och luftfuktigheten är inte att leka med). Hej då Jenny!

När de tre hade blivit två, gick de två hem och sov. I alla fall en av de två. Den ene som inte var den ene som sov, gick ut på balkongen och fotade taxibilar. De var fler än två.

"Gul bil! Guuuuul bil!"

Som våra trogna läsare nu säkert konstaterat, tillbringas en stor del av vår vakna tid på balkongen, blickandes ut över Park Avenue. Denna dag var Park avspärrad, och vi undrade nyfiket vad som skulle hända...

OCH SEN! VEM KOMMER OCH HÄLSAR PÅ, OM INTE...

Ja Edward, vi vet att du kommer sitta och zooma in på alla bilar och rätta oss på en antal punkter, så du kan maila in dina synpunkter till mailanånsombryrsig@ätmittskägg.nu.

Detta inlägg handlar alltså om hur vi gick på "Kristina från Duvemåla - The Concert Experience @ Carnegie Hall". Det var jättebra (seriöst, det var JÄTTEBRA. Reinfeldt var där. Björn och Benny var där. Vi var där. Björn Ranelid var INTE där. Per Bjurman var där. Antons granne från hemma i Bromma var där. Och kanske bäst av allt: Helen Sjöholm sjöng bättre än alla amerikaner. Tillsammans.).

Inlägg #8: The Axels Mammas Jobb, the Pizza & the Irish pub

2009-09-22T09:27:00.000-07:00

Jennys sista kväll i New York inleddes med ett besök på Axels mammas jobb. I och med att det är stort FN-möte denna vecka, är stadens FULLSMOCKADE med poliser, och när vi (lite vilsna) stod utanför skyskrapan med Sveriges generalkonsulat, blev vi approcherade av en Secret Service-man som vänligt frågade vad vi hade för ärende i kvarteret (som om FN-mötet inte var nog så var det en enorm demonstration på gatan bredvid skyskrapan - vi har aldrig sett så många svarta hattar förut...).

När vi gapat färdigt uppe på generalkonsulatet vandrade vi söderut mot 18:e gatan för att äta pizza på "Posto", en italiensk pizzeria med "lövtunna" pizzor (hur segt vore det inte med pizzor som faktiskt är tunna som löv? Sjukt svårt att inte bränna vid, och föga mättande). Anton upptäckte till sin enorma förtjusning att vi, i några kvarter, slog följe med någon utländsk FN-respresentant vars livvakter gick ut i gatan och stannade bilarna (här vill Anton att vi ska skriva att de dödade någon, men det gjorde de inte. Vad vi vet.).

"Den här pizzan är god. En bra sak med den här pizzan är att den smakar gott. Vi ger den här pizzan tummen upp." (inspirationen till detta utlåtande hämtades härifrån.)

Som alla bra kvällar bör avslutas, avslutades denna på en Irländsk pub. Anton punkterade stämningen direkt genom att vinna över Jenny i biljard, och katastrofen fortsatte när Jenny spöade både Anton och Axel i dart. Trots detta hade vi alla mycket trevligt, och snubblade hemöver först när klockan passerat 03:00. Nedan är en bild på Axel och den (faktiskt) irländska bartendern som blev vår vän.

Inlägg #7: The First Day of Shopping

2009-09-21T08:34:00.000-07:00

Efter att Axel tagit sig en vilodag var det nu Antons tur att ligga på sofflocket medan Axel och Jenny begav sig ut i NY's shoppingdjungel. Beväpnade med machete (turistkarta) och myggmedel (saftigt med dollars) trotsade de tunnelbanans tropiska hetta (hey, det här djungeltemat funkar bättre än väntat!) och åkte downtown. Urinvånarna på shoppingstråken i Soho visade sig vara luttrade butiksbiträden med namn som "Andrew-I-will-be-assisting-you-here-today", och "Mr. Oh-I-LOVE-Sweden". På det hela taget var det en ganska annorlunda shoppingupplevelse från det man är van vid: vi svenskar vill ju helst gå runt i godan ro och titta i vårt eget tempo, och hela det upplägget kraschar när välvilliga amerikaner, med 90-sekundersintervall, kommer och frågar en om man behöver hjälp. Jenny köpte dock en hel kläder trots denna obekanta och skrämmande miljö; Axel höll hårt och skeptiskt i plånboken.

...ändå tills vi kom till Macy's, världens största varuhus. Axel var där under sin USA-roadtrip 2007, och det var ett kärt återseende för honom ("Där köpte jag min klocka, och DÄR köpte jag mina jeans!"). Som utlänning får man 10% rabatt på en massa varor, och resultatet av detta var att Axel handlade som aldrig förr (nåja): två par jeans, en hatt och en sjal (okej, det var ver

kligen inte så mycket). INTE ILLA!

Inlägg #6: The day Anton became the Turtle-Man's first assistant (?!?)

2009-09-20T12:46:00.000-07:00

Söndag i USA betyder gospelmässa! Det tyckte i alla fall vi (Anton och Jenny; Axel kände sig hänging och låg kvar i sängen). Vi tog röda linjen upp till Harlem på morgonen för att få sjunga herrens lov! "30 minuter i förväg måste vara gott om tid" tänkte vi. Det var det inte. Kön till den första kyrkan vi besökte - Abbyssinian Baptist Church - var då redan runt 100 meter lång och hade ett gammalt hederligt festivalstaket som visade hur kön skulle gå. Det var bara för oss att leta efter en annan kyrka. Lika fullt var det dock vid andra och tredje kyrkan, men vid den fjärde fanns det plats för oss gudfruktiga ungdomar. Gospelsång, handklapp och allt man kan förvänta sig av en kyrka i Harlem förekom! Efter gudstjänsten dansade prästerskapet ut ur kyrkan, och vi - efter vårt andliga spis - gav oss ut på matjakt i den 30 gradiga värmen. Det blev hamburgare.

På väg hem promenerade vi genom Central Park. I och med att det var söndag var parken full av människor, bland annat dessa duktiga jazzmusiker:

Utöver duktiga Jazzmusikanter och lite halvsunkiga capoeiradansare, så stötte vi på "the Turtle-Man", en man som race:ade sköldpaddor mot varandra. Anton ombads bli dennes medhjälpare i det stundande loppet, fick skyddsväst och tuta för att kunna tämja de farliga bestarna, och log mot de skrattande turisternas kameror. Jenny och resten av publiken tycktes uppskatta det hela lite mer än Anton som nu stod mitt i skölpaddelöpbanan - oerhört laddat! Efter ett rafflande race stod sköldpadda nummer 7 som segrare. Må hans namn leva för alltid i historieböckerna.

Inlägg #5: The BYOB-day

2009-09-19T12:19:00.000-07:00

Igår när vi hade tillbringat hela dagen på Manhattan var vi med om något märkligt: vid middagstid skulle vi äta ute och fann då ett thai-ställe med skylten "BYOB" utanför. Vi som är lite slängda med det amerikanskta snacket vet ju att "BYOB" betyder "bring your own beer" eller "bring your own booze", men vad kunde de mena på en restaurang..? Jo just det - "Bring your own bottle", alltså tag med er egna flaskor och ät maten här (ett fantastiskt sätt att kringå ett indraget utskänkningstillstånd, no?)! Så, sagt och gjort: vi gled in på supermarketen bredvid (som vi tror ägdes av thairestaurangkillens oäkte bror) och inhandlade ett sexpack öl som vi sedan avnjöt till thaimaten... Märkligt. Only in America! (and Africa. And Asia. Ehrm.)

Inlägg #4: "The heart of the ocean"

2009-09-18T12:57:00.000-07:00

Turistveckan fortsätter och idag var det Manhattans sydspets som skulle utforskas! Solglasögon införskaffades för vårt turistiga spatserande på pier 17, varefter de glupska Anton och Jenny inhandlade varsin pizzaslice på Wall Street bland slipsklädda män. När de ätit färdigt tog vi, de tre glada resenärerna, sedan färjan tur-och-retur över till Staten Island för att få en skymt av Frihetsgudinnan.

Inte att förglömma! Vi inte mindre än TVÅ tillfällen på resan har vi sett the one and only Johan Lindeberg (klädesmärkesnissen): först på Arlanda när vi skulle till att boarda, och nu senast i Soho. Inte illa (Johan, om du läser det här, du får jättegärna bjuda oss på middag någon gång före onsdag. Tack.)

Jenny Bergman framför skoaffären "Jenny B" i Soho

Inlägg #3: The trip to Alphabet City

2009-09-17T11:19:00.000-07:00

Efter gårdagens långa vandringar på Manhattans gator tog vi denna morgon en välförtjänt sovmorgon. Dagen bjöd på strålande sol så vi valde att utforska vårt närområde genom att spatsera runt i Central Park bland duvor och ekorrar. Parken var full av hurtiga löpare, och i norra delen av parken fann Anton och Axel sin uttänkta morgonlöprunda; något annat än Kyrksjön kan man lugnt säga. (Var vi inte snygga till beach 09 så kommer vi i alla fall fylla ut våra tomtedräkter med muskler till jul, är tanken.) Nu återstår bara för Axel att finna ett par löparskor och sen är vi igång!
Något som Hagaparken saknar, som Central Park har, är gömda män i skogen som spelar jazztrumpet för en tämligen förvirrad publik...

På kvällen var det sedan konsertdags. En lärare på Antons gamla skola Kulturama, Andy Fite, hade solokonsert i den lilla konsertlokalen "the Stone", belägen i den djupaste delen av Alphabet City. Med kartan i högsta hugg begav sig så vi tre vänner ner i New Yorks tunnelbanesystem för första gången. Efter afrikansk musik på perrongen, en människa på spåren, och civilpoliser hack i häl på den nyss nämnde, kom vi fram till vår station. Ruffigt och mörkt var det och vi höll alla hårt i våra plånböcker allt eftersom vi gick längre ner för Ave C. Längst därnere kunde vi inte finna lokalen, men efter hjälp från en urin-vånare (haha) hittade vi till slut den svarta dörr som ledde oss in till en konsertlokal helt utan fönster. Där vi fann Andy Fite's jazzimprovisations singer/songwriter konsert.
Efter konserten bar det av med taxi hemåt och, väl framme, en öl på den lokala puben. Kvällen avslutades så småningom på vår älskade balkong, och nedanför oss, i staden som aldrig sover, fortsatte trafiken att rusa fram.
(på bilden ser vi Andy Fite)

Inlägg #2: The first day

2009-09-16T10:16:00.000-07:00

New York City! Denna metropolernas metropol! Hem till fler människor än hela Sverige, och underverk såsom Central Park, svindyra närlivset "Food Emporium", och ungefär en miljard taxibilar.

Den första dagen i New York kommer förevigt leva i våra minnen som dagen då våra fötter dog: vi promenerade säkert en dryg mil, kors och tvärs över Manhattan. Som alla andra turister i denna stad tittade vi på sånt som man bör titta på (Times Square, Fifth Avenue, Broadway, Soho o.s.v.), så vi tänker inte tråka ut er med en närmare beskrivning av detta.

Axel och Jenny på Times Square

När vi kom hem efter första dagens episka promenerande hade vi lovat att laga middag åt hushållet, så vi begav oss till det lokala snabbköpet "Food Emporium" för att köpa mat.
Väl där chockades pojkarna av ölutbudet: ovanlig Belgisk öl som kostar skjortan hemma i Sverige, stod här uppradad på hyllkanten för blott $10! Inte undra på att t.ex. "Delerium"-öl är svår att få tag på i Sverige, när alla flaskor köps upp av Amerikanska snabbköp!

Inköpsrundan gick tyvärr inte helt enligt planerna dock... Väl hemma i lägenheten igen konstaterade vi att vi glömt kvar det kött som skulle utgöra huvuddelen av middagen, i butiken. Det var bara att gå tillbaka och prata med föreståndaren, vifta med kvittot, och hoppas på det bästa. Tack vare utomordentliga retoriska färdigheter från Axels sida gick det hela dock vägen.

Inlägg #1: The Arrival to New York City

2009-09-15T09:37:00.000-07:00

Efter en förvånandsvärt problemfri flyg- och bussresa anlände tre slitna men storögda resenärer (Anton, Axel och Jenny, Axels flickvän) till Grand Central Station, New York City. Höghusen tornade upp sig kring de småvilsna svenskarna, men målet var i sikte: lägenheten på Park Avenue, drygt tjugo kvarter norr om den plats där de för närvarande befann sig. Med röda ögon och blytunga väskor påbörjade de sin vandring längst Park, eller som avenyn efter den dagen kommer att kallas: Via Dolorosa de New York. Efter tjugo minuters svettdrypande promenad - New Yorkvädret bjöd dagen till ära på temperaturer uppemot 28 grader C - stod de så äntligen utanför deras nya hem (nåja, i alla fall för två av resenärerna)...

Väl framme i lägenheten möttes vi av Maggan (Axels mor), Fredrik och Maria (Axels kusin med donna), samt Vidar (Axels kusinbarn, 9 månader). Resenärerna bjöds på en jättegod middag, och de somnade lyckliga alla tre (vid sisådär 20:30 lokal tid; ja, vi somnade före niomånadersbäbisen, och vi är inte stolta över det).