Jennys sista kväll i New York inleddes med ett besök på Axels mammas jobb. I och med att det är stort FN-möte denna vecka, är stadens FULLSMOCKADE med poliser, och när vi (lite vilsna) stod utanför skyskrapan med Sveriges generalkonsulat, blev vi approcherade av en Secret Service-man som vänligt frågade vad vi hade för ärende i kvarteret (som om FN-mötet inte var nog så var det en enorm demonstration på gatan bredvid skyskrapan - vi har aldrig sett så många svarta hattar förut...).
När vi gapat färdigt uppe på generalkonsulatet vandrade vi söderut mot 18:e gatan för att äta pizza på "Posto", en italiensk pizzeria med "lövtunna" pizzor (hur segt vore det inte med pizzor som faktiskt är tunna som löv? Sjukt svårt att inte bränna vid, och föga mättande). Anton upptäckte till sin enorma förtjusning att vi, i några kvarter, slog följe med någon utländsk FN-respresentant vars livvakter gick ut i gatan och stannade bilarna (här vill Anton att vi ska skriva att de dödade någon, men det gjorde de inte. Vad vi vet.).
"Den här pizzan är god. En bra sak med den här pizzan är att den smakar gott. Vi ger den här pizzan tummen upp." (inspirationen till detta utlåtande hämtades härifrån.)
Som alla bra kvällar bör avslutas, avslutades denna på en Irländsk pub. Anton punkterade stämningen direkt genom att vinna över Jenny i biljard, och katastrofen fortsatte när Jenny spöade både Anton och Axel i dart. Trots detta hade vi alla mycket trevligt, och snubblade hemöver först när klockan passerat 03:00. Nedan är en bild på Axel och den (faktiskt) irländska bartendern som blev vår vän.
