Vi hade onekligen storslagna planer inför Halloween: vi skulle fixa grymma dräkter, hitta nån galen fest att gå på, och med allra största sannolikhet bli upptäckta, signade och lanserade, allt under loppet av ett episkt festdygn. Verkligheten blev dock något annorlunda...Otippat nog (nja) var vi ute i sista stund med våra utklädnader; stressade men hoppfulla tog vi tunnelbanan ned till Union Square och gick därifrån till en Halloween-affär vi kollat upp på internet. Utanför affären återfann vi glädjande nog Filip, men som sällskap hade han en kö på kanske 60 meter. "Även i Det Stora Äpplet får man bita i Det Sura Äpplet", konstaterade vi sardoniskt, och ställde oss i kön.
Det tog trots allt inte så lång tid att komma in i affären, men väl därinne visade det sig att de vampyrtänder vi suktat efter var slutsålda. Efter en stunds flytande svärande bestämde vi oss dock för att pröva vår lycka i nästa butik, och TACK OCH LOV, där fanns gaddarna!
När vi kommit hem igen började klockan närma sig 18, så det var dags att snabbt klä om till stiliga vampyrer, för att sedan bege oss till West Village för att titta på Halloweenparaden (med stort H, i dubbel bemärkelse). Våra nyinköpta vampyrtänder visade sig dock vara snajdigare än vi trott: för att fästa dem i munnen skulle man först smälta ned små plastkulor och gjuta en sorts tandform på vilken vampyrtänderna skulle sitta fast i munnen. Detta kemiskt-mekaniska konststycke som skulle tagit en händig människa ca 5 minuter att genomföra tog 15 minuter för Axel och närmare 45 för Anton (slutsats: humanister är bättre än esteter, men bägge grupper är aktivt dåliga på att gjuta huggtänder).
Till slut kom vi dock iväg och mötte Filip en bit ned på Park Avenue. Gemensamt tog vi tunnelbanan ned till West Village, och klättrade sedan upp ur underjorden....
Halloween i West Village - Skitkul! Eller?
...för att mötas av uppskattningsvis 1,000,000,000,000,000,000,000 ton vatten regnandes från himlen. Spöregnet piskade stadens stackars Halloweenfirare, och i vanmakt slog vi oss ned på ett ölhak i väntan på uppehåll.
Såklart att han gör!
Osannolikt nog var detta kulmen på vår festafton, för efter bara ett fåtal öl kom vi ifrån varandra och möttes inte förrän vi båda kommit hem igen. Axel vandrade närmare 70 gator hem, medan Anton och Filip passade på att inta ett skrovmål på McDonalds innan de tog tuben hemöver.
Kvällen sammanfattas bäst med den fras vi frågat varandra upprepade gånger: Vad hände egentligen!?
Till sist: GRATTIS Magnus, som blev besökare #4000! Du belönas som vanligt med en pimpad bild (denna gång med en krona värdig din utdragna kroppshydda, samt ett skägg av guld) och en plats i "Hall of Fame", till höger på bloggen.
