Om bara några timmar ska vi gå upp, äta frukost och sen gå till kyrkan på gudstjänst. Jag har aldrig gått i kyrkan regelbundet, men det är rätt skönt att få ta sig tid för eftertanke i ett sammanhang som ju är detsamma var än man är i världen; i Uppsala domkyrka står en skulptur föreställande ett arbor inversa, ett upp-och-nedvänt träd, vars symboliska innebörd är att en människa, genom sin tro, kan låta sina rötter växa upp i himmelen och på så sätt ha sitt hem där. Flyktingar eller emigranter som båda kanske förlorat sina rötter i hemlandet kan alltså alltid finna ett hem i den universella tron på Gud och himmelriket. En ganska fin tanke, eller hur?
I den här gigantiska staden där man känner sig som metropolens kung ena dagen, men som världens minsta och mest obetydliga beståndsdel en annan, är tanken på ett världsomspännande och ständigt tillgängligt hem klart värmande.
Speciellt framåt småtimmarna när övriga hushållet sover.
