Dagen efter våra stora gitarrinköp var vi rätt matta efter den långa promenaden till och från Union Square (ca: 100 gator), så vi sköt morgonlöpningen på framtiden och beslutade oss för att ta en soft dag och kväll. Gemensamt lagade vi en mysig fredagsmiddag och avnjöt lite rödvin - precis som vi tänkt oss.
Efter maten skedde dock följande: Axel var nere i källaren för att spana in husets bastu, och när han stod och prövade nycklar till bastudörren passerade en granne och introducerade sig som hustrun till en av Axels mammas kollegor. "Hej hej" sa Axel och återvände till lägenheten, intet ont anande.
Minuter senare ringde det på Margaretas (dvs. Axels mammas) mobil. Det var moderns ovan nämnde kollega som sade "Min hustru sprang på din son iförd filthatt nere i källaren. Vi sitter och har en liten drinktillställning här hemma - ta med dig grabbarna och kom ned!". Sagt och gjort: vi greppade en gitarr och begav oss till grannen.
Tillställningen, som var en mysig liten "get together" för diverse konsulat- och FN-anställda, började som vilken förfest som helst: lågmälda samtal över en drink och lite snacks. Föga anade vi då hur kvällen skulle utvecklas!
Efter några timmars minglande plockade vi svenska gossar - på allmän inrådan - fram gitarren. "Spela nåt!" ropade alla gäster i kör, en önskan som upprepades högre och högre, om och om igen, alltmedan vi stressat förde en febril diskussion om vilken låt vi skulle klara av att framföra. Valet föll, något otippat kanske, med tanke på sammanhanget, på den gamla Stone Temple Pilots-dängan "Plush", och varken Anton på gitarr eller Axel på sång höll igen på volymen. När sista ackordet klingat ut vågade vi öppna ögonen och se efter hur rocklåten tagits emot... Det ord som först poppar upp i huvudet är "succé".
Det blev en lång natt med allsång, schackspel, samtal och anekdoter. Våra generösa medfestare belönade sina nyanlända sångfåglar med glada tillrop och lovord, och innan vi visste ordet av det hade Axels hatt vandrat runt bordet och återvänt med dricks i sig. Klockan hann bli fem på morgonen innan alla beslutade sig för att låta värdparet sova, och vi återvände till vår lägenhet upprymda, med 42 färska dollar på fickan, och en inbjudan att komma och se fotbollslaget "Blatte United" (läs mer om laget här och här - DO IT), vars stjärnor Keke, El Maestro, och Selim "Zlatan", alla var på festen, spela dagen efter. En grym kväll helt enkelt!
