onsdag 23 september 2009

Inlägg #9: The "Kristina från Duvemåla"-Experience (bye bye Jenny!)

Så kom dagen för Jennys hemfärd. Tre aningen slita ungdomar styrde sina steg söderut till Grand Central Station, och flygbussarna till Newark Airport. Avskedet blev förvånansvärt nog inte tårdränkt, även om Anton svettades kopiöst mycket i ansiktet, vilket gav ungefär samma resultat (vi har fortfarande tropikvärme här i USA - mellan 25 och 30 grader på dagarna, och luftfuktigheten är inte att leka med). Hej då Jenny!



När de tre hade blivit två, gick de två hem och sov. I alla fall en av de två. Den ene som inte var den ene som sov, gick ut på balkongen och fotade taxibilar. De var fler än två.


"Gul bil! Guuuuul bil!"

Som våra trogna läsare nu säkert konstaterat, tillbringas en stor del av vår vakna tid på balkongen, blickandes ut över Park Avenue. Denna dag var Park avspärrad, och vi undrade nyfiket vad som skulle hända...



OCH SEN! VEM KOMMER OCH HÄLSAR PÅ, OM INTE...



Ja Edward, vi vet att du kommer sitta och zooma in på alla bilar och rätta oss på en antal punkter, så du kan maila in dina synpunkter till mailanånsombryrsig@ätmittskägg.nu.

Detta inlägg handlar alltså om hur vi gick på "Kristina från Duvemåla - The Concert Experience @ Carnegie Hall". Det var jättebra (seriöst, det var JÄTTEBRA. Reinfeldt var där. Björn och Benny var där. Vi var där. Björn Ranelid var INTE där. Per Bjurman var där. Antons granne från hemma i Bromma var där. Och kanske bäst av allt: Helen Sjöholm sjöng bättre än alla amerikaner. Tillsammans.).